Sjösäkerhet kommer inte av sig själv

Tänk dig att du hamnar i en rytande storm som rullar in från ingenstans, regnet piskar och sikten är närmast obefintlig. Dessutom vilar ingenting på stadig grund, utan gungar oavbrutet upp och ner, fram och tillbaka – även du. Frågan är nu vem som kan rädda dig.

Sjöräddningssällskapet (SSRS) vet att respekten för våra vatten inte kan överskattas. Här kan allt hända. Och när det händer påverkas situationen ofta av extrema förhållanden som inte går att bemästra utan hjälp. Inte minst sjöväder kan vara en kritisk faktor. Men faktum är att det inte behöver gå så långt som i beskrivningen här ovan för att ett lugnt läge snabbt ska förvandlas till akut fara. Även om sjön ligger spegelblank kan det räcka med ett motorstopp,

Hög tid att organisera sjöräddning

Efter några hårda stormar i början på 1900‑talet gjorde kustbor på västkusten uppror mot statens ointresse att hantera sjöräddning. Svensk sjöräddning var då så dålig att den användes som internationellt skräckexempel.

1907 kallade skeppsbyggnads­ingenjören Albert Isakson flera privata företrädare inom svensk sjöfart till ett möte. När mötet var avslutat var en ny organisation bildad – Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne. Nu för tiden heter de Sjöräddnings­sällskapet.

När larmet går

Idag har Sjöräddningssällskapet 72 räddningsstationer och med över 260 räddningsenheter längs våra kuster och i våra största sjöar. 2 300 frivilliga sjöräddare är beredda att rycka ut dygnet runt – året om. Räddningen är på väg inom 15 minuter efter att larmet gått.

Arbete drivs framåt tack vare många ideella insatser. Men det kostar pengar varje år att utbilda de frivilliga, reparera båtar och fylla dem med bränsle för att kunna gå ut på larm. Mycket av den dagliga driften täcks av medlemsavgifterna från över 119 000 medlemmar.

Livsviktig utbildning

Sjöräddningssällskapet medverkar vid cirka 80 procent av alla sjöräddningar som genomförs, och verksamheten skulle inte fungera utan de frivilliga sjöräddarna. De har andra jobb till vardags, men på fritiden har de jour, ser till att båtarna är i gott skick, övar och utbildar sig. Utbildningen är det enskilt viktigaste instrumentet för att verksamheten ska hålla hög nivå.

En nybliven sjöräddares viktigaste lärdom är att kunna ta hand om sig själv i ett nödläge. Därför måste alla som vill arbeta ombord på Sjöräddningssällskapets båtar genomgå kursen Egen säkerhet. Efter detta finns en lång rad utbildningar att genomgå, från handhavande av båtar och navigation till teknik och underhåll, kamratstöd eller sjukvård.

Läs mer om Sjöräddningssällskapet

Sjöräddningssällskapets utveckling

I början av 1900‑talet var svensk sjöräddning i så dåligt skick att den användes som internationellt skräckexempel. Såhär har utvecklingen sett ut sedan dess:

1917 –  hade sjöräddnings­sällskapet totalt 4 770 medlemmar, 11 räddningsstationer, 11 båtar och 10 räddade personer.

1967 – hade de ökat till 9 850 medlemmar, 22 räddningsstationer, 25 båtar och 792 räddade personer.

2016 – fram till 2000‑talet hade organisationen ökat till hela 102 000 medlemmar, 69 räddningsstationer och 200 båtar.

2019 – under 2019 hade sjöräddningssällskapet ökat till 119 00 medlemmar och 260 räddningsenheter –båtar, svävare och miljöräddningssläp på 72 stationer.

Amanda – har gått grundutbildningen

Lokala instruktörer tränas centralt

Med utbildningsverksamheten säkrar Sjöräddningssällskapet att de kan bemanna sina båtar med frivilliga som har rätt kompetens och som är väl förberedda för sitt uppdrag. Varje år genomgår cirka 1 000 frivilliga sjöräddare någon form av central utbildning för att öka sin kompetens. I flera fall kan då kunskapen spridas ut till de lokala stationerna. Sjöräddningssällskapet arbetar med en decentraliserad modell med lokala instruktörer som först tränas centralt.

Amanda 17 år – gick grundutbildningen

Amanda Larsson har varit mycket ute på havet sedan hon var liten. Familjen och släkten bor på Orust och har alltid haft nära till båtlivet och att vara till sjöss. När Amanda var 15 började hon i en frivillig organisation som heter Försvarsutbildarna. Där fick hon lära sig grunderna i hur landets försvarsmakt fungerar, hjälpa folk och hantera nödsituationer. Därefter har intresset blivit starkare och starkare.

I november 2019 gick Amanda Sjöräddningssällskapets grundutbildning i egensäkerhet. Nu är hon frivilligt aktiv på stationen på Käringön. I utbildningsgruppen var det totalt 17 deltagare. Av dessa var tre 17‑åriga tjejer och tre kvinnor.

Amanda svarar på frågor om hennes egna erfarenheter av utbildningen.

Varför anmälde du dig?

– Först tänkte jag att wow, vilken combo av allt jag tycker om! Det här måste jag göra.

– Alla som är ute till sjöss bör gå den här utbildningen. Det kan underlätta för oss som är sjöräddare när personen i nöd vet hur den ska hantera situationen och undvika skador, till exempel om det börjar brinna. Då kan halva arbetet vara gjort när hjälpen kommer fram.

– Utbildningen gör också att man växer som människa efter allt man får testa och göra. Man lär sig arbeta tillsammans och jag har fått fina minnen av alla de andra deltagarna.

Vad var roligast?

– Sånt som vi inte kunde göra på stationen. Vi fick till exempel lära oss att täta en läcka när vi stod i en container där vatten sipprade in. Det var också kul att träffa deltagare på andra stationer och bygga relationer med dem.

Vad var svårast?

– Det var nog slutövningen, som handlade om ledarskapsförmåga och hur man ska få med sig alla och ge dem rätta uppgifter vid en nödsituation. Man fick lära sig att förstå hur noggrant det är att göra allt rätt.

– Under slutövningen skulle vi ha en befälhavare och den rollen tog jag på mig. En chefsroll var nytt för mig och något jag inte gjort tidigare. Där kom jag in som en ung tjej och skulle vara överhuvud för alla vuxna. Det var läskigt, men en häftig upplevelse. De trodde på mig och litade på mig. Det har stärkt mig och jag har lärt mig jättemycket.

Har du själv varit i sjönöd?

– Nej, men i höstas efter att jag gått utbildningen hjälpte jag min morfar. Han och hans bror var ute och fiskade i lite dåligt väder. När de skulle tillbaka till land så startade inte motorn. Då kunde jag berätta för honom om vilken station han skulle kontakta, som i sin tur kunde hjälpa till att bogsera in dem till land.

Läs mer om organisationen


Vi använder cookies. Läs mer