Foto: Peter Mattsson

Aron Anderson fick cancer som barn

Barn och cancer hör inte ihop. Det kan vi nog alla vara överens om. Ändå insjuknar ett barn i cancer varje dag i Sverige. En av de som drabbats är Aron Anderson, idag ambassadör för Barncancerfonden. Läs om hur tumören upptäcktes när han var sju år, om den starka kärleken till idrott och äventyr, om hans ofattbara mentala styrka och knepen för hur man fortsätter när allt känns jobbigt.

Idag är Aron Anderson 32 år och professionell äventyrare. Han har antagit utmaningar som de flesta inte ens skulle våga drömma om.

– Jag älskar att vara ute på äventyr, det är det bästa som finns, säger Aron. Det som är så häftigt med mitt jobb är att jag får göra just det och väcka liv i den inre kraften. Vi har så mycket mer i oss än vi tror att vi har.

Jag visste inte ens vad cancer var, men jag fattade att det var farligt

- Aron Anderson

När Aron blev sjuk i cancer

– Jag hade verkligen världens bästa uppväxt, berättar Aron.

Han bodde i radhus med sin mamma, pappa och två yngre bröder. Han höll på med fotboll, innebandy och hockey. Han var stark och frisk. Allt var bra. Fram till julen då han var sju år gammal.

Det började under bilresan på väg till mormor och morfar där familjen skulle fira jul. Då fick Aron ont i rumpan. Efter resan kom smärtan tillbaka varje gång han satt ner. På vårdcentralen kunde de inte hitta något fel på honom, läkaren trodde att det var växtvärk och sa att han skulle komma tillbaka om det inte blev bättre. Snart kunde Aron inte sitta ner på stolen i skolan, han fick sitta på knä. Och en dag fick han plötsligt hög feber. Då tog hans mamma med honom till akuten. Efter ett antal undersökningar kunde läkaren till sist ställa diagnos: Aron hade sarkom, en form av skelettcancer. Det var en elakartad tumör, stor som en knytnäve, som satt i korsbenet i bäckenet.

– Jag visste inte ens vad cancer var, men jag fattade att det var farligt. Rädslan och sorgen i mina föräldrars ögon gick inte att ta miste på.

Cellgifter, strålning och operation

Sedan gick allt fort. Behandlingen skulle sättas i gång snarast möjligt. Ungefär en vecka efter att tumören upptäcktes firade Aron sin åttonde födelsedag på sjukhus. Han blåste ut ljusen på tårtan medan cellgiftet pumpades in i hans kropp via nål och droppställning. Kompisarna var där för att fira honom. Aron åt en kvarts tårtbit, sedan spydde han upp den.

– Det var märkligt. Men det vara bara att gilla läget, jag hade inget val. Jag förstod att jag var tvungen att gå igenom behandlingarna.

Förhoppningen var att med cellgifter och strålning krympa tumören och kanske till och med ta död på den. Men efter ett års tid tvingades läkarna konstatera att behandlingen inte gav det resultat de hade hoppats på. Då återstod bara ett alternativ: operation. En operation som skulle förändra Arons liv för alltid. Han skulle aldrig mer kunna spela fotboll eller hoppa i sina föräldrars säng.

Aron som barn. Privat bild

Den långa vägen tillbaka

Efter operationen följde en svår tid. Till en början var Aron tvungen att ligga stilla i sjukhussängen i flera veckor. När han fick komma hem kändes det skrämmande att sova själv i sängen. Och det fanns ett problem: Han fick inte sitta ner på ett års tid. Han blev körd i något som liknade en stor barnvagn. Efter några månader var han lite starkare och med hjälp av en stor och bökig rollator kunde han gå lite grann. När ett år hade gått och han äntligen fick sitta ner ville han definitivt inte sätta sig i en rullstol, för han tänkte att om man sitter i rullstol så är man handikappad och deprimerad. Om man kan gå, då är man normal. Så han klamrade sig fast vid rollatorn.

Men en dag var han på ett läger och mötte en ledare som hette Pia. Hon satt i rullstol. Och hon var glad. Aron sneglade på Pia och tänkte att han skulle genomskåda henne, hon kunde inte vara så där glad på riktigt, eftersom hon satt i rullstol. Hon var förbaskat klämkäck och glad. ”Aron, ska du inte prova min rullstol?” frågade Pia en dag. Nej, det tänkte han inte göra. Han skyndade därifrån med sin bökiga rollator. Pia var smart. Hon förstod att han var rädd för att sätta sig i rullstolen.

Efter att hon frågat honom flera gånger och det gått några dagar befallde hon honom med sträng röst: ”Aron, nu sätter du dig i rullstolen!” Och så gjorde han det. Han satte sig i den.

– Jag kände bara…woooow! Plötsligt kunde jag rulla fyra gånger så fort som jag nånsin kunnat gå med rollatorn. Då bestämde jag mig för att skaffa en rullstol.

Rullstolen gav nytt självförtroende

Rullstolen blev vägen tillbaka till livet. Den gav Aron självförtroende på nytt. Och den gjorde det möjligt för honom att ägna sig åt det han älskade mest av allt, nämligen idrott.

Inom kort hittade han en klubb inom paraidrotten där han såg unga killar och tjejer briljera i sina rullstolar, och det tände gnistan i honom. Han älskade idrotten, han la ner hela sin själ i den och missade aldrig en träning.

"Det var jobbigt att få cancer när jag var sju, men när jag var tolv var det ännu värre. För då förstod jag vilket helvete som låg framför mig"

Cancern kom tillbaka

Så var det dags för återbesök på sjukhuset. En kontroll. Aron kände på stämningen i rummet att något var fel. Läkaren berättade att cancern var tillbaka, i ena lungan.

– Det var jobbigt att få cancer när jag var sju, men när jag var tolv var det ännu värre. För då förstod jag vilket helvete som låg framför mig. Och jag visste att jag kunde dö. Jag hade redan tagit mig tillbaka till livet en gång. Nu skulle jag gå igenom samma sak igen.

Aron opererades och de lyckades ta bort metastasen i lungan. Men ett halvår senare sa läkaren samma sak en gång till: nu är cancern tillbaka igen. Den här gången i båda lungorna. ”Nu är det kört” sa läkaren till Arons mamma och pappa.

– Men jag hade en jäkla tur. På något magiskt sätt lyckades man operera bort den sista metastasen. Sedan dess har jag varit helt cancerfri.

Det tredje återfallet var tuffast av alla. När Aron tänker tillbaka på det säger han att tanken på idrotten gav honom kraft. Kanske var det kärleken till den som bar honom genom cancerhelvetet.

– Idrotten var väldigt viktig för mig. Jag ville ta mig igenom behandlingar och rehab så att jag kunde börja träna igen.

Aron bestiger Kilimanjaro 2016. Foto: Johan Paulin

Aron satsade allt på idrotten

Under en tioårsperiod satsade Aron allt på idrotten. Hans mål? Att bli bäst i världen. Han idrottade på elitnivå i tre sporter: segling, friidrott och kälkhockey, och deltog i fyra Paralympics.

Mellan 2001 och 2014 var han med i svenska landslaget i rullstolsfriidrott. Han kammade hem tio junior‑VM‑guld och många andra medaljer. Han vann allt en junior kunde vinna. Siktet var inställt på Paralympics i London när ett nytt bakslag drabbade honom.

Det var höften som satte stopp för Aron den här gången. En höftled behövde bytas ut mot titan. Han tappade rörlighet i höften och tvingades inse att han inte kunde fortsätta med idrott på elitnivå. Under tio års tid hade han levt för idrotten, tränat tio pass i veckan. Och nu var det slut. Det blev ett vakuum. Aron mådde skit.

En ny riktning i livet

När allt kändes som värst tog han en fika med en vän som efter mycket om och men lyckades övertala Aron att bestiga Kebnekaise tillsammans med honom. I arton timmar kämpade han sig upp till Sveriges topp. Han hoppade på kryckor, kröp och drog sig fram på armarna. Det var en otrolig prestation.

– Jag insåg då att jag klarar så mycket mer än jag tror.

Efter Kebnekaise startade Arons nya liv som äventyrare. Sedan dess har han simmat med bara armarna i 13 timmar från Sverige till Åland, cyklat till Paris med handcykel och skidat från kanten av Antarktis till Sydpolen.

Bland mycket annat. 2019 deltog han TV4‑programmet Vinnarskallar där åtta paraidrottare tävlade mot varandra i olika grenar. En efter en slogs de ut och sist kvar stod segraren, Aron.

"Det som gör att jag klarar av allt det här, det är nog det jag gick igenom när jag var liten. Jag var så nära döden och blev tvungen att lära mig mentala knep för hur man fortsätter”

Hur man fortsätter när allt känns jobbigt

Det verkar inte finnas några gränser för vad Aron klarar av. Hur lyckas han genomföra alla dessa kraftprov? Hur blir man så stark?

Enligt Aron är det hans mentala styrka som är hans superkraft och den tränade han upp när han var barn och drabbades av cancer. Han tvingades skapa sina egna överlevnadsstrategier för att orka fortsätta, för att överleva.

Under äventyren som Aron genomför finns stunder då allt känns förfärligt – då en vanlig människa skulle kasta in handduken och ge upp. Hur tänker Aron då? Svaret är att han använder en egen formel som förkortas med bokstäverna MAT. Aron berättar:

M – Mikromål

Jag sätter upp små, små mål på vägen mot det stora målet. Då skapar jag känslan av att något är uppnåeligt. Känslan av att jag kan klara det. Det känns inte för stort, det är inom räckhåll. Jag ska bara simma 100 meter till. Bara 100 meter. Sedan får jag vila.

A – Anledningen

Det andra knepet är att påminna mig själv om varför jag gör det jag gör. Varför simmar jag över Ålands hav? Jo, jag gör det i grunden av glädje. Jag älskar mina äventyr. Jag älskar såklart inte varje stund av äventyren, utan det stora hela. Och en annan anledning är att samla in pengar till Barncancerfonden, för att inga barn och ungdomar ska behöva gå igenom det jag gick igenom när jag var liten. Ingen ska behöva dö i cancer.

T – Tacksamhet

Det här handlar om perspektiv. Jag kommer så väl ihåg när jag var åtta år och skulle få min tredje cellgiftskur. Då delade jag rum med en annan pojke. Cellgifterna tog hårt på mig och jag mådde riktigt dåligt. Men den andra killen mådde ännu sämre. Och för varje gång jag spydde, så spydde han minst två gånger. När jag såg hur dåligt han mådde så fick det mig att tycka lite mindre synd om mig själv. Jag var oerhört tacksam att jag slapp må lika dåligt som han.

Arons formel: MAT

Mikromål – sätt upp många små mål på vägen och fokusera på ett i taget.

Anledning – påminn dig själv om varför du gör det du gör.

Tacksamhet – inta ett perspektiv som gör att du känner tacksamhet.

Några snabba frågor till Aron

Hur har cancern påverkat dig?

Framförallt har den gjort mig tacksam för det jag faktiskt har! Den har onekligen gett mig ett annat perspektiv på livet.

Hur har du lyckats bli så positiv?

Det viktigaste är nog att jag väljer att fokusera på det som är bra i livet. Jag blev tidigt tvungen att bli duktig på det, för annars hade det varit jobbigt att leva.

Finns det något du är rädd för?

Min största rädsla är att bli mer handikappad och förlora det jag har idag.

Vad gör dig lycklig?

Att få vara ute på äventyr och att göra något för andra.

Har du planer på nya äventyr?

Ja, efter att covid‑19‑pandemin har lugnat ner sig, då ska jag till Mount Everest och vandra upp till base camp.

Vad gör du under tiden?

Min stora passion just nu är fallskärmshoppning. I början var det läskigt att kasta sig ut, men nu har jag vant mig. Det fria fallet är helt fantastiskt.

Om du kunde möta ditt 8‑åriga jag som nyligen börjat behandlas för cancer, vad skulle du säga till dig själv?

Ja, vad skulle jag säga?... Det kommer vara ett helvete det här, men det kommer bli bra. Du kommer få ett j‑a bra liv!

Ambassadör för Barncancerfonden

Sedan 2007 är Aron Anderson ambassadör för Barncancerfonden. Varje äventyr han ger sig ut på är också en insamling till organisationen. Hittills har han hjälpt till att samla in cirka 13 miljoner kronor.

– Barncancerfonden kan ju vara anledningen till att jag är i livet idag, och jag känner någonstans att det är min plikt och skyldighet att göra det jag kan för att stötta dem. Organisationen är så otroligt viktig.

Läs mer om Barncancerfonden

Sedan 2005 har Barncancerfonden tagit del av överskottet från Postkodlotteriet och tack vare alla som köpt en lott har organisationen hittills fått ta emot 527 miljoner kronor (2020).


Vi använder cookies. Läs mer