Jon är sjuksköterska utan gränser

Jon Gunnarsson är sjuksköterska och fältarbetare för Läkare Utan Gränser. Nyligen befann han sig i Kongo-Kinshasa och vårdade människor som drabbats av ebola. Nu tar han hand om covid-19-patienter på Huddinge sjukhus i Stockholm.

Hösten 2018 startade ett nytt utbrott av ebola i Demokratiska republiken Kongo, ofta kallad Kongo-Kinshasa. Det var det tjugonde ebolautbrottet genom tiderna och det tionde i Kongo-Kinshasa. På uppdrag av Läkare Utan Gränser reste Jon dit för att hjälpa till som medicinskt ansvarig. I nordöstra delen av landet drog de igång ett projekt för att förbereda området på att ebola skulle komma, så att man snabbt skulle kunna hantera de sjuka när spridningen väl satte fart.

Vad är Ebola?

Ebola är en allvarlig sjukdom som ofta har dödlig utgång. Dödligheten i ett ebolautbrott kan skilja sig mellan 25 och 90 procent men i genomsnitt dör cirka hälften av de smittade under ett utbrott.

Ebola sprids via blod och andra kroppsvätskor, genom direktkontakt eller från en kontaminerad yta. Både djur och människor kan bära på smittan.

Symptomen är till en början ospecifika, vilket gör det svårt att ställa diagnos. Det startar ofta med feber, huvudvärk och värk i kroppen, liksom vid många andra sjukdomar. Sedan brukar det övergå i bland annat kräkningar, diarréer och i vissa fall blödningar. Symptomen uppträder från 2 till 21 dagar efter smittotillfället.

En sjukdom som sprider skräck

– Ebola är en hemsk sjukdom. Det är en ensam sjukdom…och en ensam död, säger Jon.

Patienten vet att det är stor risk att hen inte kommer överleva, och personalen kan känna sig rädda för att smittas av patienten. Personalen har på sig full skyddsutrustning och besöker patienten enbart när det är nödvändigt. Mat och annat skjuts in till den sjuke via specialbyggda rännor, från två meters avstånd.

– Patienten blir enormt trött och svag och kan ha mycket ont, förklarar Jon. En del som blir väldigt sjuka, börjar blöda invärtes. Jag har sett patienter gråta blod. Det är inte ett gott tecken. När man börjar blöda, så slutar det oftast inte bra.

Första fallet av ebola kom 1976 men det var först 2013 när ett stort utbrott i Västafrika kom, som man började forska på vaccin och läkemedel. Jon tycker att det är orättvist.

– Om sjukdomen drabbat den rika delen av världen så hade man börjat forska mycket tidigare. Men läkemedelsindustrin såg väl inget vinstintresse i detta som drabbade fattiga delar av Afrika. Det var först när omvärlden blev rädd att ebola skulle spridas till länder utanför Afrika som forskningen satte igång på allvar.

Det finns fortfarande inget botemedel, men idag finns flera vaccinkandidater som prövas.

Jag har sett patienter gråta blod

- Jon, sjuksköterska

Arbetet i Kongo-Kinshasa

I den nordöstra provinsen Ituri startade Jon och hans team upp ett så kallat transitcenter, dit man tar de som misstänks vara smittade. Teamet jobbade även med att förbereda vårdcentraler i området, utbilda personal i hur man hanterar hygien och hur man isolerar patienter. De tog sig också ut i byarna för att berätta om ebola och hur människor ska göra om de misstänker att någon är sjuk.

De arbetade i ett par veckor utan att något ebolafall dök upp, men så en dag fick de höra att det fanns ett antal personer som insjuknat, cirka sju mil söder om där de befann sig. Jon och några kollegor satte sig direkt i en bil för att bege sig dit, men vägarna var inte de bästa och det tog fyra timmar att ta sig fram. Det var för långt att transportera patienter därifrån och tillbaka, så de insåg att de behövde starta ett till ebolacenter på platsen.

– Först stöttade vi vårdcentraler på orten så att de kunde ta hand om de smittade så länge. Under tiden samlades ett byggteam på 250 personer och byggde ett nytt sjukhus på bara tio dagar.

Säkerhetsreglerna är strikta

På ebolacentren råder strikta regler och rutiner. Centren är uppdelade i hög- och lågriskområden som är skilda från varandra. Alla som går in i högriskområdet måste först ta på sig en skyddsmundering. Den består av dubbla handskar, en plastoverall, ett specialmunskydd, en huva med hål för ögonen, skyddsglasögon, ett gummiförkläde och stövlar. När man sedan lämnar högriskområdet tar man av sig munderingen och desinficerar den med klorinlösnig. Medarbetare som arbetar inne i högriskområdet får bara jobba där under en begränsad tid, eftersom det är mycket varmt och krävande att jobba i full skyddsmundering. Dessutom arbetar alltid minst två personer tillsammans för att stötta varandra och för att se till att den andre inte begår misstag eller blir för trött.

Foto: Läkare Utan Gränser

En död man på motorcykel

Strax efter att Jon anlänt till Kongo-Kinshasa utspelade sig en händelse som han upplevde som frustrerande, och som säger något om hur otillräcklig han ofta känner sig.

– Jag och några i mitt team satt utanför ingången till ett vårdcenter och blev vaccinerade med ett nytt experimentellt ebolavaccin, när det dök upp tre personer på en motorcykeltaxi. Det var en förare och två män bakom honom. Personen som satt i mitten var helt lealös. Vi såg att mannen i mitten var död, men det hade de andra på motorcykeln inte uppfattat ännu.

Jon och hans team hade inga skyddsdräkter på sig, så ingen kunde gå fram och hjälpa till på grund av smittorisken. Samtidigt stod en annan grupp sjuksköterskor i närheten som gick en utbildning och som just då höll på att lära sig hur man ska sätta på sig skyddsutrustningen – de hade aldrig gjort det förut. Det fanns alltså mycket personal på platsen men ingen kunde gå fram till männen som kommit på motorcykeln. Männen la den döde på gräset. Det samlades bybor som undrade varför sjukvårdspersonalen inte hjälpte till. Folk blev arga och började skrika. Det blev kaos. Situationen blev snabbt våldsam, vilket ledde till att Jon och hans team måste skynda därifrån.

– Det var en hemsk känsla att lämna dem i sticket, men vi kan inte utsätta vår personal för sådana risker. Det var både risk att smittas av ebola och att utsättas för våld.

Den döde mannen togs senare in på vårdcentret och visade sig bära på ebolaviruset. Man planerade att begrava honom dagen därpå. Men under natten tog anhöriga kroppen – och blev smittade.

När den här artikeln skrivs i maj 2020 är ebolautbrottet ännu inte över. Fram till 15 april 2020 hade 3 459 fall rapporterats till WHO, varav 2 277 personer avlidit.


Foto: Läkare Utan Gränser

Nu tar han hand om covid-19-patienter

Jon är ofta på uppdrag för Läkare Utan Gränser, men när coronaviruset började sprida sig i Sverige valde han att hjälpa till här hemma.

– Det känns skönt att kunna hjälpa till och göra något meningsfullt här.

På Huddinge sjukhus i Stockholm tar han hand om covid-19-patienter, ser till att de får näring och vätska, stöttar med behandling, ger syrgas och försöker förebygga komplikationer. Patienterna har svåra symptom, de har svårt att andas, ligger och flämtar.

– Det är läskigt att inte kunna andas normalt, det är krävande, och svårt att sova.

Jon berättar också att det blir långa dagar för dem som jobbar i vården nu. Och att mycket ovisshet och rädsla råder.

– I svensk sjukvård är vi inte vana vid att folk dör på det här sättet.

Men det finns mycket positivt att peka på också, i det som händer i svensk sjukvård nu.

– Det är makalöst hur man lyckats öka vårdkapaciteten och antalet intensivvårdsplatser på kort tid. Många människor som inte jobbat inom vården på länge kommer tillbaka och hjälper till. Det är fantastiskt vilken solidaritet som visar sig.

"I svensk sjukvård är vi inte vana vid att folk dör på det här sättet"

Vad har ebola och covid-19 gemensamt?

Jon menar att rädsla och ensamhet är två gemensamma nämnare för ebola och covid-19. Rädslan som växer fram i de områden där virusen sprids. Rädsla för att smittas. Rädsla för att dö. Och så ensamheten, hur du som smittad tvingas leva isolerad från andra och endast möter sjukvårdspersonal i skyddsmundering. Ensamheten drabbar även våra riskgrupper som lever i karantän.

Vilka är då skillnaderna mellan ebola och covid-19? Det finns stora skillnader, enligt Jon. Ebola är mycket dödligare än covid-19, men har i stort sett hållits inom Afrikas gränser. Covid-19 har spridits till många fler människor över hela världen.

"Jag är enormt glad att jag valde att bli sjuksköterska."

Då såddes ett frö

På 1980-talet arbetade Jons föräldrar i ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Det skedde före hans tid, men han säger att det har präglat både föräldrarna och honom jättemycket.

– Jag hade inte planerat att bli sjuksköterska, men av en slump ramlade jag in i en folkhögskola för cirka 15 år sedan och pluggade social förändring och mänskliga rättigheter och sånt. Och då gjorde jag ett volontäruppdrag för Röda Korset i Argentina, där träffade jag en massa sjuksköterskor och då såddes ett frö. Jag tänkte: ”Shit, vilka möjligheter att få jobba var som helst i världen och att hjälpa andra människor.” Och på den vägen är det. Jag är enormt glad att jag valde att bli sjuksköterska.

Läs mer om Ebola

Sedan 2007 har Läkare Utan Gränser tagit del av överskottet från Postkodlotteriet och tack vare alla som köpt en lott har organisationen hittills fått ta emot 379 miljoner kronor.